The Tallest Man on Earth

The Tallest Man on Earth har sedan länge en särställning i den samtida folkmusiken. Sedan Kristian Matsson först började ge ut musik för mer än två decennier sedan har den råa, korniga rösten, det rastlösa och virtuosa gitarrspelet och de vindlande melodierna varit omedelbart igenkännbara - ett uttryck som med förbluffande små medel kan röra sig från viskning till urladdning. Samtidigt har hans musik aldrig stått still. Från de avskalade tidiga inspelningarna har arrangemangen vuxit, instrumenten blivit fler och pendeln rört sig mellan det avskalade och det broderade. Att Matssons viktigaste förebilder länge funnits på andra sidan Atlanten är knappast någon hemlighet. Som tonåring öppnade Bob Dylan dörren till den amerikanska folk- och bluestraditionen och vidare till de gamla fältinspelningar som en gång hade inspirerat Dylan själv. Men på sitt kommande album leder den långa omvägen till en betydligt närmare plats.

Efter år av turnerande, resande och en period i USA återvände Kristian Matsson till Dalarna och började på nytt lyssna till den musik han under stora delar av sitt liv försökt distansera sig från. Polska och gamla inspelningar av spelmännen från landskapet där han växte upp letade sig in i hans musik, samtidigt som fiolen - ett instrument han länge haft ett komplicerat förhållande till - blev en ny besatthet. Resultatet är ”Just Beyond Endless Mountain”, som släpps den 9 oktober. Ett album där den svenska folkmusiken inte fungerar som nostalgisk rekvisita utan som källa till nya sätt att spela, skriva och sjunga. Inspelat hemma i Dalarna med gamla rullbandspelare och en medveten öppenhet för det skeva och ofullkomliga är det ett album som, med Matssons egna ord, känns mer som honom själv än något han tidigare gjort. Att han numera inleder sina konserter med en polska av Pål Olle från Östbjörka säger kanske något om hur fullständig återkomsten till den musikaliska hembygden har blivit. Men på scen är The Tallest Man on Earth fortfarande samma rastlösa och fysiska kraft: ena stunden nästan viskande, nästa vrålande, med en scennärvaro som kan få det mest lågmälda ögonblick att kännas monumentalt.